Reisebrev 19/20: Rakk å se Pompey før Covid-19 stoppet sesongen

Mange Nilsson var også denne sesongen på plass da Pompey møtte Fleetwood borte i serien. Og tradisjonen tro leverer han reisebrev i etterkant.


REISEBREV: Mange Nilsson fra Sverige, vår medlem nummer 19, leverer reisebrev sesong etter sesong. De er innholdsrike og lange. Kos deg med årets reisebrev fra Mange.

(Starten på reisebrevet er skrevet før det ble klart hvordan sesongen skal avsluttes.)

LES OGSÅ: Tre kamper på ti dager 2018/19

Min första och enda fotbollsresa till England för säsongen gick precis som sist till Fleetwood i Lancashire för en bortamatch i League One. Den förra gången vann vi med 5-2 men denna gången blev det förlust med 0-1 så återseendet blev inte helt av samma karaktär och kärlek men några erfarenheter klokare kanske. Det visar sig i skrivande stund ändå inte spela någon som helst roll eftersom EFL har beslutat att stoppa all ligafotboll tills vidare. Det finns många teorier och rykten vad som kommer att ske hädanefter med den engelska ligafotbollen varav ett av många bud är att säsongen ska sluta så som tabellställningen var när den stoppades. Det skulle i så fall innebära just Fleetwood v. Portsmouth i playoff till Championship eftersom vi är nuvarande fyra respektive femma i League 1 men det kommer naturligtvis inte att ske. Det är bara spekulationer precis som allt annat. Jag har ändå redan försäkrat mig två hotellrum, de två sviterna med takterass, en flaska champagne på rummen och avbeställningsskydd på North Euston Hotel i Fleetwood för de datumen i maj. Bra att ligga lite i förkant.

Mange til høyre.

Personlig service

Tänkte ta en lång helg i England torsdag-tisdag men ett av mina fyra flyg på torsdagen blev inställt så det fick bli England på fredag morgon istället. Så tidigt på morgonen blev det att när taxin tagit mig ut till Landvetter flygplats hade baren precis öppnat kl 05 och jag fick resans första öl. Ombord på planet sedan ner till Amsterdam var det samma besättning som jag hade flugit med upp till Göteborg dagen innan från jobbet. Direkt när serveringen skulle starta, med mig på första raden i Biz Class, kom pursern ut med två burkar Heineken direkt från galleyt utan att jag ens hade frågat. Det är flott och personlig service. Two pints for the price of none. Flygturen blev lite längre än vanligt denna morgonen eftersom ett framförvarande plan var långsamt av banan på Schiphol när vi skulle landa. Aalsmeerbaan 36R i nordsydlig riktning blev vi tilldelade utav 5 av 6 öppna banor. Go around och lite extra sightseeing över Amsterdam innan vi kunde gå ner på andra försöket. Two takeoffs for the price of one.

Två timmar till nästa flyg är gott om tid och efter att ha handlat min obligatoriska flaska champagne av en viss sort och lite annat på flygplatsen gick jag till övervåningen och en bar där som jag brukar gå till. Förvisso kan man äta och dricka fritt i loungen men jag gillar inte den speciellt eftersom där det mestadels sitter upptagna affärsmän dreglandes över sina laptops med hörlurar på och så finns det ett par tjusiga tjejer som brukar jobba i just den baren på övervåningen. Nu var det andra dagen i rad jag var här. Nästa flyg till Manchester innebar passkontroll innan gaten och jag hoppades att köerna inte skulle vara alltför långa idag så satt i baren tills skärmarna för departure gates ilsket rött började visa “Gate Closing” istället för grönt “Boarding” för min avgång till Manchester. Tid att traska bort då och fick svepa hela halva pinten jag nyss hade beställt och hade kvar i glaset och sakta börja gå bort till gränspolisen.

Jag bedrog mig ganska gruvligt, trots otroligt mycket resevana och god kännedom om flygfältet var det bara ett stort suck när köerna ringlade som, ja det var till och med köer till köerna så att säga och ett par hundra meter är ingen underdrift. Men problem är bara till för att lösas och det dröjde inte särskilt många sekunder innan jag lyckades ragga tag på en snygg KLM-kvinna vid en transferdisk och visade upp boardingkortet med avgång till Manchester. Vid den första anblicken blev jag ganska svalt bemött men så fort hon slog på sin dator och såg att jag var resande i Biz Class Flying Blue Platina och till en fotbollsmatch i England iklädd en Portsmouthtröja och pisstofflor gick det plötsligt väldigt snabbt. Hon lämnade sin plats bakom disken och följde mig personligen förbi köerna till en speciell priority ingång där det inte var någon kö. Ett större sällskap norrmän i Liverpooltröjor som säkerligen hade betalat för sin resa stod och köade och blängde några avundsjuka blickar och jag svarade med ett långfinger. Väl i kontrollen kollade de inte ens på varken passet eller biljetten utan det räckte med Pompeytröjan och mitt temporära sällskap.

En lättnads suck att vara igenom och gaten var på kort promenadavstånd. Fick armbåga mig förbi några brittiska Everton-supportrar som inte var stressade direkt till en annan flight. Väl framme vid min var det gate closed och helt tomt på folk. Blev lite ställd först och fick den där rysliga känslan att jag missat, som att ställa sig i duschen med kranen på fullt kallvatten liksom. Men så skulle det visa sig inte vara. Den vänliga damen som arbetade helt ensam vid gaten gjorde precis ett utrop i högtalarsystemet “Mr Nilsson travelling to Manchester, this is the very final call for you please contact gate Delta 60 for an immediate boarding and further instructions the aircraft is waiting for you” Hon hann ropa ut det till hela flygplatsens lystring innan jag hann fram och tillkännagav mig själv. Trodde det gällde bara att jag var lite sen men nej planet var överbokat men hon sa att hon kunde se på min bokning att jag är Frequent Flyer och frågade om jag kunde tänka mig att vara jump seated på denna flygningen. Ehh visst visst svarade jag bara jag får åka med. Det blev klappsätet i cockpit tillsammans med piloterna och det var ju lite oväntat men jag hann ju med planet.

Det är ganska långtråkigt att flyga men jag fick på denna flighten istället tillfället att fördriva tiden på flight deck istället för att trängas bak i kabinen med alla andra. Piloterna instruerade mig lite snabbt vilken syrgasmask som jag skulle använda i händelse av ett tryckfall och informerade mig även om att jag inte kunde få någon servering under flygningen eftersom vi nu skulle till UK och där är det förbjudet att överhuvudtaget ha passagerare i någon av “driver’s seats” som de själva uttryckte det. Istället utnyttjade vi till en början den korta flygtiden på 57 minuter till att lära mig lite om instrumenteringen ombord och meteorologi. Den kvinnliga kaptenen i vänstersätet tog fram den senaste väderprognosen från brittiska Met Office på sin FMC när vi hade kommit ut på vår marschhöjd 37 000 fot över Nordsjön och switchat av Seat Belts sign off ute i kabinen. En annalkande storm över Nordatlanten med sitt centrum just nu över Irland var på väg in och förväntades komma in över norra England och Skottland under eftermiddagen. Det ser inte ut att bli någon match för dig imorgon sa hon och vände sig bak till mig med glimten i ögat med sina solglasögon uppskjutna på pannan och sina läsglasögon så där halvvägs nerskjutna på näsan som Leif GW Persson typ. Sure thing, vi får väl se svarade jag bara och frågade vilket lag som var hennes. Southampton FC, I am born there Sir, svarade hon blixtsnabbt och sedan pratade jag inte mer med henne under resten av flygningen förutom när jag frågade om jag kunde få låna en spypåse innan landning.

Påsen kom dock inte till användning och flygningen gick allt i övrigt fint hela vägen ner på marken till Manchester. Så när som att vi efter att ha parkerat vid gaten fick jag inte lämna cockpit innan alla övriga passagerarna hade gått av. Hon vände sig bak mot mig igen fast denna gången med solglasögonen nerdragna över ögonen och läsglasögonen prydligt ihopvikta i sitt Hugo Boss-fodral uppe på instrumentpanelen. Psst.. sir.. you are an undercover from now on, good luck with your game. När väl alla andra hade lämnat planet fick även jag lämna och så bråttom har jag nog aldrig haft av ett flygplan. Så bråttom att inte ens väskorna hade hunnit fram till bagagebandet i ankomsthallen. Passar på att gå på muggen och tömma blåsan under tiden tänkte jag eftersom jag hade suttit instängd ett tag och inte haft möjlighet att besöka herrarnas. Men urinoaren i ankomsthallen var så brittiskt nerpissad av gamla pints och en ensam indier som tjänstgjorde som lokalvårdare på flygplatsen stod där helt själv i arbetskläder och borstade tänderna i ett av handfaten med ett stort Colgatevitt leende på läpparna. Nej fan, jag vände i dörren och gick ut igen, månne jag hitta någon handikapptoalett eller något istället för annars skulle den där spypåsen komma till snar användning. Fann en damtoalett på andra sidan av ankomsthallen som verkade unoccupied. Tittade mig försynt runt omkring så att ingen skulle se mig och smet in på den och låste dörren illa kvickt.

Knäppte upp gylfen och tillbringade inte mer än högst en minut där inne när det började rycka i handtaget och knacka på dörren. Faen också.. sköljde av händerna snabbt efter att behovet var uträttat och avvaktade lite med örat mot dörren tills jag kände att läget var rätt att smita ut. Ingen verkade vara utanför och kunde inte höra något annat än bagagebandet som snurrade. Nu eller aldrig och jag låste upp fort som attans för att smita ut lite snyggt och låtsas som ingenting. Då gick dörrjäveln inte upp och någon stod på utsidan och höll emot kände jag för fick upp den precis ett par centimeter så att jag kunde se ljuset ute i ankomsthallen innan den med force trycktes tillbaka igen. Provade en fyra-fem gånger innan jag gav upp såvida jag inte skulle behöva sparka upp dörren. Tog upp min mobil och lyckades ringa till min kompis i Fleetwood som skulle hämta mig där om några timmar och försökte förklara den minst sagt bisarra situationen jag hade hamnat i och han trodde naturligtvis inte på mig. Sedan lyckades jag googla fram ett nummer till någon form av kundcenter inne på Manchester Airport och ringde och frågade om de kunde skicka någon att komma och öppna. Men även det var förgäves och de trodde inte heller på mig då jag hade svårt att förklara vilken ankomsthall jag befann mig i.

Ingen fotboll för mig?

Jag gav upp för stunden, hon piloten hade kanske haft rätt trots allt, det blir ingen fotboll för mig. Satte mig ner på golvet i frustration och funderade om jag möjligtvis hade något ess i rockärmen som skulle kunna lösa min prekära situation. Medan jag lurade på det utan framgång till någon lösning bestämde jag mig för att på nytt göra ett försök att öppna dörren normalt efter att det hade varit tyst och inga ryck i handtaget på en kort stund. Då gick dörren upp plötsligt utan ansträngning, ankomsthallen var nästan tömd på folk och bara min resväska snurrade helt ensamt runt på bagagebandet. Det var ett smärre glädjerus men det blev inte särskilt långvarigt. När jag gick ut och precis drog en lättnades suck kände jag något knacka mig på axeln bakifrån. Det var nästan som hämtat direkt ur en skräckfilm och jag vände mig blixtsnabbt om till vänster varifrån påknackningen kom. Där stod den kvinnliga kaptenen igen med hela sin besättning fnittrandes i bakgrunden och viftade med mitt pass i ena handen. Nu var pilotbrillorna över hennes panna ersatta med en stor pilotmössa med skärm på. Jag insåg att mitt pass hade glidit ur min ficka i under flygningen utan att jag märkt det. Medan jag i visst tumult lyckades snyta åt mig passet fort som f-n ur hennes hand noterade jag namnet på hennes ID-bricka som hängde och dinglade i senilsnöret runt halsen tillsammans med läsglasögonen. Noterade efternamnet Ings.

Medan hon tog en djup blick rakt i mina ögon med sina melerade Sir… (vad fan är det nu tänkte jag, vill bara härifrån fortast möjligt). Hon nickade bort mot skylten på toadörren och viskade “The ladies night hasn’t yet started, but enjoy the rest of your stay”

Eftersom jag har varit ganska frekvent på Manchester’s flygfält (MAN) senaste åren, både privat och i andra sammanhang, och dessutom i egenskap av Pompeysupporter så är jag lärd av visdom hur man tar med sig en seger från staden vilket jag började med 2008 i en kvartsfinal i FA-cupen. En turnering som vi till slut vann faktiskt och det var första gången Sir Alex Ferguson förlorade en cupmatch på sin hemmaplan med sitt beloved Manure.

På Wembley har han väl knappast fått sätta sin osnuckna schuck annat än på VIP-terassen och i landslagssammanhang men det säger ju en del eftersom han är skotte och har en lagtillhörighet och fyllenäsa av samma rang och kulör som sitt eget lag och det går inte hem hos kvinnor, helt oavsett vad det står på löneslipen.

Från Manchester blev det vidare resa med tåg till Blackpool. Hade ursprungligen planerat att fortsätta resan med flyg till Liverpool och vidare från John Lennon Airport till Blackpool men väderutsikterna tillät inte det med crosswinds på upp till 40 meter per sekund och i en nordvästlig riktning som inte var direkt fördelaktig för oss att plocka ner en Boeing 737-900 på banan.

Hade ett ess i rockärmen i form av en tågbiljett med Transpennine Express till Blackpool North helt gratis så klart och den skulle nu utnyttjas till fullo. Tågstationen ligger lite krångligt på MAN så man måste passera en gångtunnel för att komma ner till centralstationen. Sist jag var här hade jag bara en timme på mig att promenera från utcheckningshallen på flyget till tågstationen och hade därför bokat ett tåg med avgångstid två timmar efter flygets ankomsttid.

Dock var denna tågbiljetten bara konfirmerad digitalt så var tvungen att plocka ut den i de där automaterna med mitt personliga kreditkort i en av dessa, det finns 4 plåtpoliser på Manchester central station. När jag för en gångs skull var briljant förberedd så visade sig automaterna vara ur funktion just denna dagen med resultatet att jag blev hänvisad direkt till avgångsspärrarna och ut till tåget av en vänlig Customer Care Supervisor. Jag var vid det tillfället klädd i en blå Pompeymatchtröja från 1997 och hade passat på att rulla en dyr Armanideodorant i armhålorna under mitt ofrivilliga toalettbesök tidigare så att det skulle matcha lite med outfiten.

Rebecca informerade mig att vändkorsen ner till perrongen var trasiga men att det förmodligen skulle vara helt ok om jag endast visade upp den där digitala bokningsbekräftelsen på mobilen så fort vi skulle passerat nästa station som var Manchester Piccadilly. Jag kunde givetvis inte hålla mig, var tvungen att ställa frågan om hon hade något nummer jag kunde nå henne på och fick det.

Väl igenom spärrsystemet och nere på perrongen så var Track 4 mitt spår med destination Blackpool North via Manchester Piccadilly fast via Preston, Fylde, Chorley, Bury, Bolton Reebook Stadium, Wigan Athletic JW, Celtic, Leicester City och Carlisle United.. detta kan ju inte stämma tänkte jag. Ringde upp hennes nummer som jag nyss hade blivit förevigad med och hon svarade på första signalen. Sir having to inform you catched the wrong service , jump off in Preston and change to the Transpennine service incoming from Glasgow which is the straight service to Blackpool.

När en sexig vacker brittisk kvinna med djupa bruna ögon som är som hämtade från en iskall Ale direkt från River Wyre informerar mig om sakers tillstånd och framför sitt budskap så lyssnar jag. Det gör jag i regel aldrig annars när andra kvinnor försöker. Den inte riktigt lika charmige manlige konduktören Michael Dean (ja, han hette så av informationen på hans namnbricka på kavajslaget att döma efter att askan från hans cigarettpaket landat just över namnet när han stoppade ner paketet i fickan bredvid) ombord på tåget ingav inte riktigt samma fingertoppskänsla och bad mig hoppa av vid nästa station trots att jag hänvisade till att min giltiga biljett faktiskt var giltig och att jag just blivit lovad av hans charmiga kollega på stationen att resa med ombord.

Møtte norske Liverpool-fans igjen

Istället för att ödsla dyrbar tid på att tjafsa med någon mindre vetandes så tog jag mitt pick och pack och hoppade av på nästa station som var Manchester Oxford Station. Det började ösregna, hagelskurar och blixtnedslag om vartannat samtidigt som vindbyarna tilltog i den grad att några norska Liverpool-supportrar som stod på perrongen i endast kortärmade matchtröjor höll på att få dessa bortblåsta. De tyckte naturligtvis att allmäntillståndet var kjempeflott och helt greit medan jag tog min tillflykt in till stationsbyggnaden för att rota fram min mobiltelefon med något så när tak över huvudet. De skulle vidare till Anfield Road för en hemmamatch.

Ringde upp Rebeccas nummer och hon svarade. Sir you are still on our wrong service, ask our staff the lines to Blackpool are shut down due to accidents you have to take the zero one zero service further on. Lite coolt att hon hade koll på det. Vadå 010 service och tittade upp istället för ner i mobilen. All right hoppade av och det stod ju Edinburgh och Preston på skyltarna så det var ju åt samma håll åtminstone. Informerade henne om mina iakttagelser och det skulle vara rätt beslut att gå på det tåget. Det rullade in på perrongen i samma ögonblick som vi avslutade samtalet och sedan var det bara att hålla tummarna för att det kunde funka. Tågnätet i England är lite komplicerat och inte så enkelt som att resa med Flytoget till eller från Gardermoen där man bara har ett alternativ till både av och påstigning oavsett var man ska.

Tog första bästa lediga sätena i en kupè närmast dörrarna i den vagnen som stannade närmast där jag stod. Det var i stort sett helt tomt ombord, la ner resväskan på golvet framför och vinklade ner ett säte till ett ryggläge så att jag kunde se informationstavlan i taket utan att behöva vrida på nackstödet och samtidigt kunna halsa medhavda burköl utan att spilla ner på sätet, som visade sig vara 1:a klass.

Väl ombord och på rätt väg fast fel tåg så lutade jag mig bara tillbaka och klockan var inte så mycket egentligen men det hör ju lite till sakens natur att en vanlig rutinmässig fotbollsresa till England över en helg alltid ska bjuda på några överraskningar i någon form istället för avkoppling som är tanken. Här i första klass var det ingen sned konduktör som frågade efter biljett åtminstone och jag fick andrum nog att via mobilen skicka ett sms till mina vänner som väntade i Blackpool och framföra att jag befann mig på en service någonstans mellan stationerna Kirkham&Wesham och Leyland och att jag skulle vara framme på avtalad tid.

Framme några minuter före annonserad ankomsttid till Blackpool så skulle cirkeln slutas. Det var just här vid spärrarna på tågstationen jag tog farväl av mina vänner senast jag var här på besök efter Pompey’s 5-2-seger förra säsongen. Men någon fysisk omfamning blev det inte omedelbart. Eftersom jag inte hade den där orangea biljetten med magnetremsa på baksidan att dra i utgångsspärrarna så fastnade vändkorset vid utgången i spärrat läge med resultatet att jag fick en av de tre rostfria snurrpinnarna rakt upp i pungen när jag sträckte mig över grindarna för att omfamna dem. Fick ta den manuella vägen vid sidan om för barnvagnar och så där jag även fick möjlighet att lösa ut min biljett manuellt i en lucka för tågresan genom att visa upp min bokningsbekräftelse, men det var ju så dags nu. Jag förklarade situationen och gentlemannen förstod per omgående. Fick mina returbiljetter till Manchester på tisdagen utskrivna också.

Nu var det fredag och dagen före match och mina alltid suveräna Fleetwood-vänner tog sedvanligt oss fort ut från Blackpool med bil och vidare utmed kusten mot Fleetwood och deras hem tillika mitt hem över helgen. Jag hade som så ofta beställt biljett genom supporterklubben men eftersom det var bortamatch så är biljetterna inte bara att hämta ut som förr eller få hemskickade och jag bad dem därför stanna till vid Fleetwoods biljettkontor vid arenan på vägen för att kolla om biljetten fanns där redan. Det gjorde den inte men den skulle finnas där imorgon i en telefonkiosk utanför huvudentren för avhämtning var beskedet.

Ingen stor sak då jag bodde precis vid arenan Highbury fast på motsatt sida från där så en morgonpromenad dit imorgon bitti gärna tvärs över själva planen skrev jag upp i mitt minne innan vi körde runt sista biten hem. Mina vänner har ett hus på en gata på Highburys ena kortsida och på baksidan är det en liten gäststuga som är den som jag får i anspråk vid mina besök och bortamatcher där. Jag överlämnade några presenter till mina vänner som brukligt som tack för uppehället och i motsvarande ordning stod två lådor flasköl Carling serverat i stugan åt mig tillsammans med ett matchprogram från mötet mellan Fleetwood och Portsmouth i FA-cupens tredje omgång bara några veckor tidigare som de hade sparat till mig.

Känner mig riktigt hemma varenda gång jag kommer till England och det är inte frågan om utan när jag flyttar dit för gott. Det har jag sagt i många år men det är inte gjort över en natt utan det är mycket som ska stämma före det blir verklighet men jag vet att det kommer att ske tids nog. Morgonen därpå vaknade jag tidigt dels av att jag är van att gå upp tidigt i jobbet men nu var det mer av anledning med tillförsikt för matchen. Att anlända till England är en resa som i sig bortsett från fotbollen alltid är som att gå in på ett museum. Tiden känns ha stannat någon gång på tidigt 1900-tal och på de lokala pubarna sitter samma stofiler på samma stolar som de haft i 40 år. Att komma som gäst, turist, bortasupporter, svensk, Portsmouthsupporter och allt man kan lägga till i CV:t och svinga en pint är på något vis exotiskt även för dem. Bara en timmes bilresa ifrån ligger Liverpool, en av världens mest välkända fotbollsklubbar och tjugo minuter från storebror Blackpool där det finns en derbyrivalitet som nästan skulle kunna liknas vid ett sydkustderby men riktigt där är de inte även om de spelar i League 1 även de för tillfället. Blackpools ägare Oyston ska man inte nämna högt över bardisken i den här delen av Lancashire.

På morgonen och matchdagen tog jag en promenad bort till andra sidan av arenan och biljettkontoret för att kolla om min biljett hade kommit och samtidigt passa på att köpa brittiska dagstidningar i snabbköpet mittemot. Det var inte sportdelen av tidningen utan uppslaget och bilden på sidan fyra jag var mest intresserad av. Tidskrifterna hade anlänt och fick direkt upp John PFC Westwood på en helsida i bilagan som var en annons från ett brittiskt spelbolag. Det blev lite udda kontrast till sidan 4 även om John förvisso också brukar vara lättklädd på bilder. Även biljettkontoret hade öppnat men inga biljetter för bortasupportrar var tillgängliga före en timme innan avspark blev jag informerad om denna gången.

Efter att ha bläddrat igenom tidningarna och avnjutit en god brittisk frukost med toast utan pålägg och en kopp te hemma hos mina vänner tog vi en gemensam promenad bort till en pub för att dricka pints inför matchen. Vädret var vi denna tidpunkten fantastiskt fint fotbollsväder men noterade mörka moln borta i horisonten över Irländska sjön och det är mer regel än undantag i denna delen av England. Hemma på sydkusten och Hampshire är vi relativt förskonade från dessa vädrets makter men nu är det borta och faktiskt en av de längsta bortaresorna på hela säsongen i League One, bara Sunderland som är längre vad jag kan erinra mig på rak arm fast det ligger på andra sidan av England. Det blir ju oavsett långa resor för en annan vare sig hemma eller borta eftersom man måste ta sig hela vägen till England först.

Ungefär en timme innan kickoff gick vi bort till Jim’s Bar på arenan Highbury. Det var på mitt önskemål eftersom jag visste att Pompeysupportrar skulle anlända dit och det är lite av en mötesplats eftersom bortasupportrar är varmt välkomna där. Fleetwood har inte så många egna supportrar i jämförelse så det är lite av en stormatch för dem när ett lag som Portsmouth kommer på besök. Nu tillhör vi bägge toppen av League One dessutom efter att Fleetwood har varit lite av en framgångssaga genom åren och gått från i stort sett ingenting i Non League till att bli ett etablerat proffslag. Portsmouth har ju gjort ungefär motsvarande resa under samma period fast åt andra hållet så att säga men det har ju blivit stabilare på sistone, i och med vår nya ägare. Fleetwood FC har också en stark ägare som har samma filosofi att klubben ska växa sakta men säkert och långsiktigt där olika verksamheter runt klubben är väl så viktiga som att köpa dyra spelare även om pengar finns.

Har besökt deras träningsanläggning flera gånger, så även denna, och det är verkligen imponerande klass på faciliteterna. I egenskap av gäst och bortasupporter är jag klok nog att inte nyttja dessa faciliteter annat än den fina restaurangen och baren mitt inne på träningsområdet där man har utsikt åt alla håll och planer där allt från A-laget, ungdomslagen, juniorlag och pensionärer sparkar boll om varandra. Till vanligheten hör också att spelarna äter lunch inne i restaurangen och skulle man vilja är det inga problem att sätta sig vid ett bord och få en lunch och ta en pint med någon spelare eller deras manager Joey Barton. Neutral klädsel rekommenderas dock i synnerhet i samband med matchdagar.

Tillbaka till puben på arenan så hade jag just beställt fyra pints och kom i ögonblicket på att jag fortfarande inte hade hämtat ut min biljett. Hade precis fått tag i ett par tillresta Pompeysupportrar på plats som hade övernattat i Accrington på den långa bilresan upp till nordvästra Lancashire och därför var här i god tid. Träffat de många gånger i samband med matcher både borta hemma genom åren. Kvickt smet jag iväg runt hörnet för att ånyo kolla om min biljett hade kommit men svaret blev denna gången att alla bortabiljetter hade kommit men det fanns ingen i mitt namn. Suck.. men jaja får väl lösa en ny biljett på VIP-läktaren då istället men det blir ju inte riktigt samma sak som ståplats bredvid Westy. Kom tillbaka in till puben och förklarade situationen för mina tillresta fellow mates och han drog fram en biljett ur sin skjortficka och sträckte fram till mig. Det stod Parkside Stand Away supporters seat rad 1 på den och han ville ge mig den. Tack det var ju vänligt i all hast och rotade fram en skrynklig £20-sedel från fickan. Den vägrade han ta emot. Han sa att han hade köpt två biljetter bara för att få sätet bredvid ledigt så ingen skulle använda den ändå. Jag kunde inte nog tacka honom och bjöd på ett par rundor till från baren. Vi gick sedan gemensamt bort till insläppet på Parkside Stand och på vägen från baren passerade vi biljettkontoret på nära håll och jag kunde inte hålla mig från att igen fråga om biljetten inte var där. Jodå, de hade en endaste biljett kvar till bortasektionen reserverad i namnet Ellingsen. Det måste vara jag svarade jag snabbt och plötsligt hade jag två biljetter. En på ståplats och en på sittplats. Two tickets for the price of one.

Började matchen med att ta sittplatsen på Parkside Stand och kollade uppvärmningen med Oliver Hawkins och Marcus Harness som provade sina vänsterfötter och detta var riktigt på första parkett. Emellanåt kom de ut på sidan och snackade med oss på första raden och drog i sig en vattenflaska även om det mesta av innehållet i Harness flaska landade i frisyren eftersom vinden började tillta. Det märktes även på snedsparkarna.

En kvart in i matchen började så en riktig hagelstorm inta arenan och fokus låg nog mer på det hos spelarna än själva matchen. Eftersom vi satt med vinden och haglet rakt i ansiktet så man knappt kunde följa matchen frågade jag min stolsgranne om det var okej om jag kunde flytta över till kortsidan hos Johnny istället och det var helt ok. Frågade vakten som stod vid stängslet till kortsidan vid hörnflaggan och visade upp bägge biljetterna och det var okej att smita förbi där. Det var helt ok svarade han med ett brett leende bort mot andra sidan ståplats och Fleetwood-anhängarna i samma ögonblick som Fleetwood gjorde mål 1-0. Missade målet men hade ju viktigare angelägenheter för tillfället. Tror det var på en hörna från vänster men missade reprisbilderna på storbildstavlan eftersom jag naturligt nog stod med ryggen emot den kortsidan.

Istället fick jag ta plats bredvid John PFC och en hel del bekanta i den digra skaran av andra tillresta Blue Army på ståplatssektionen Percy Ronson Stand. En yngre kille som var i Johns sällskap slängde fram ett par trumpinnar till mig samtidigt som jag placerade min armbåge i det korrugerade plåttaket och bankade i den som fungerade som vind och hagelskydd på denna sidan arenan. Någon enstaka började gapa ”Jackett out” efter målet varpå jag svarade med att dunka armbågen i plåten allt hårdare och John körde sina klassiska flås i trumpeten när Fleetwood strax därpå fick en resultatlös frispark på planhalvan mot oss.

I halvtidsvilan haglade och blåste det ordentligt och min armbåge började ömma. Inte så smart att använda sin kropp som verktyg för att åstadkomma ljud på läktaren. Lånade Johns hatt en stund medan han gick ner på herrarnas i halvtidspausen och när han kom tillbaka tänkte jag dra och lämna tillställningen. Han knappt stappla nerför läktaren innan någon ryckte tag i vänster axel på mig precis efter avspark i andra halvlek. ”Mate mate..” och det var inte Johnny. En stammis från puben Newcome Arms som jag tydligen träffat förut. Fick samspråka med honom ett tag innan jag lämnade arenan vid ställningen 1-0 en bit in i andra halvlek för att gå till en närbelägen pub. Visste att jag hade ögonen på mig eftersom mina vänner satt på långsidan och noterade varenda steg jag gjorde eller så. I haglet och vinden försökte jag spela osynlig när jag tassade ner för läktaren och dolde diskret min blåa Pompeytröja med en svart Pompeytröja. Så det blev inte så diskret ändå men fem minuters promenad bort till puben Strawberry’s var det värt på brinnande matchtid. Där inne var det helt tomt sånär som på två tjusiga kvinnor i baren och det var planenligt och uträknat av mig eftersom hela stadens befolkning var på matchen. Beställde en pint Guinness och följde resterande 20 minuter av matchen via livescore på mobilen. Hade avtalat innan att möta upp mina kompisar utanför efter matchen för att träffas där i baren.

Det var inte planerat men sög lagom i mig den pinten och gick tillbaka åt samma håll jag kom ifrån för att möta upp dem. Brydde mig inte om resultatet men då många Pompeysupportrar var på väg åt motsatt håll var det ju ett rimligt antagande att ställningen fortfarande var 1-0. Matchen var slut till och med. Innan jag hann fram till den avtalade puben råkade jag passera förbi huvudingången till arenan och träffade så gott som alla spelare på väg ut och tog bilder med dem. Inte för min egen skull utan för deras.

Den första ut att posera var Sean Raggett och jag drog något skämt om Covid-19 samtidigt som han omfamnade mig så hårt att jag bara väntade på en tungkyss. Sedan kom i tur och ordning Gareth Evans, James Bolton, Tom Naylor, Marcus Harness, Steve Seddon, Ryan Taylor, Ross McCrorie och några till. När Kenneth Jackett kom ut ringde min mobil så att jag inte kunde ta någon bild och bad honom svara i den och sköta snacket. Det var mina Fleetwoodvänner som väntade utanför puben och undrade var jag var. Kenneth svarade vilket var tacksamt eftersom han kan språket ”you know, you know” och mina vänner vet inte än idag att det var honom de talade med. Jag kommer aldrig avslöja det heller. Efter samtalet avslutades traskade jag bort sista biten bort till puben där mitt sällskap väntade lite halvstressat utanför och undrade var jag var. Jag låtsades bara som att det var kö ut från kortsidan på och att det var min manager som svarade när ni ringde. Det var faktiskt helt sant också.

Sedan blev det några dagar till i Fleetwood. Vi hade hemmamatch mot MK Dons på tisdagen samma dag som jag skulle flyga hem så var i valet om jag skulle förlänga helgen och få med mig den också. In i det sista funderade jag över det då jag hade en returbiljett som var ändringsbar i egenskap av buiseness-resenär. Jobbigt beslut men det fick en bli flyget hem via Amsterdam istället. Resan tog inte helt slut där men jag orkar inte skriva mer.