Magnus «Mange» Nilsson slo til med tre Pompey-turer, og tre reisebrev, sesongen 2006/07. Denne gangen fra bortekampen mot Fulham.
Kamp: Fulham-Pompey 1-1 – 2006/07-sesongen
Jag tog denna turen med mycket kort varsel. Bakgrunden var att jag och en jobbarkompis satt ombord på jobbet och snackade om att ta oss en tur över någon gång, bara ungefär en vecka innan denna kampen gick. Men efter mycket snack och några pils senare så var faktiskt turen redan i boks.
Lyckades lätt få tag på två biljetter via Fulham FC, det var långtifrån fullsatt. Biljetterna kostade 42 pund och jag kunde själv välja placering på läktaren, men dessvärre var det totalt omöjligt att få på bortasektionen. Fick ju sedan i efterhand veta att det var helt smockat med Pompey-supportrar där, ca 5000, stort och väldigt imponerande! Valde då att sitta på långsidan Riverside Stand, men så nära bortasektionen som möjligt, och det gick bra.
Vi var i London i två dagar och bodde på Ibis-hotellet Earls Court. Hotellet var väldigt fint och stort, 12 våningar högt och ca 500 rum. Väldigt stora och fina rum med enorm utsikt över London (vi bodde på 10e våningen), men
dyrt! Detta hotellet måste jag ändå rekommendera om man ska till London och se fotboll, eftersom hotellets läge är väldigt bra och nära alla kommunikationer. Det var gångavstånd (ca 15 min) till både Craven Cottage och Stamford Bridge och hotellet låg precis där emellan.
På lördagen så började ju så allvaret, matchdag! Kompisen hade just gjort en ganska omfattande operation på ena handen bara ett par dagar tidigare och hade handen i bandage, och han hade det väldigt, väldigt ont, men fixade det otroligt bra ändå med tanke på omständigheterna och va på fint humör! Han ska ha en skål för det! Vädret var oslagbart gott, strålande sol och behaglig temperatur på förmiddagen när vi så begav oss ner mot puben White Horse ett stycke bort från hotellet, och i närheten av Craven Cottage. Där träffade vi Tommy & co. De var ett stort gäng, några från Norge och flera från Holland. Vansinnigt kult att stöta på dem och andra Pompey-fans där. Vi snackade och tog några pils tillsammans med dem och några engelska Pompey-fans som också dykt upp på uteserveringen där, väldigt morsomt!
Den som vanligt lika suveräna brittiska ölen och sällskapet var så fantastiskt i den strålande värmen där ute, så att jag glömde helt av att hålla koll på klockan. Vi fick så plötsligt rusa mot Craven Cottage i sista stund, genom den stora grönskande parken som ligger alldeles vid tunnelbane-stationen och vidare bortåt. Trots att vi sprang, och sprang i en hastighet som hade fått vilken elit-idrottare som helst att blekna av avund så lyckades vi inte ta oss fram i tid till avspark. Svetten forsade som fan i ansiktet och när vi så väl nådde fram till våran entré på Craven Cottage fick vi beskedet av snubben i biljettkollen att det redan hade gått 20 minuter av matchen. Huff! Jag frågade då bara lite lugnt vad ställningen var, samtidigt som jag rev upp ett gammalt kassakvitto från någon lokal pub ur fickan för att torka svetten ur pannan med.. Han svarade då lite besvärat att bortalaget hade tagit ledningen med 1-0 i fjärde minuten. Jag kunde inte hålla mig och började jubla och skrika, och frågade vem som gjorde mål? Han svarade faktiskt Kranjcar innan någon reflex-klädd kollega till honom kom fram till mig och min kompis, tog tag i oss och lotsade oss in på arenan.
Via en gång under kortsidan visade han oss i all vänlighet fram till våra platser. Placeringen var väldigt bra, ganska nära plan, alldeles invid Pompey-supportrarna, snett ovanför avbytarbänkarna och med god utsikt utöver hela stadion. När vi traskade in där på läktaren var det helt dödstyst på hela arenan och jag gissar att det inte är så populärt i England att komma försent på en match, hehe..? Det va nästan lite pinsamt. Att vi satt på hemmalagets läktarsektion gjorde dock inte så mycket som jag trodde. Jag hade visserligen inte Pompey-tröja på mig men jag gapade och skrek ändå, och ingen verkade bry sig så mycket om det. Otrolig känsla dock att höra tusen-tals Pompey-supportrar sjunga och vissla alldeles vid sidan om, stort! Jag fryste av bara den känslan!
I paus tog vi så en obligatorisk korv och öl vid en snackbar på baksidan av arenan. Helt fantastiskt utsikt där ut över Themsen, och vi hade nog max tur med vädret. Väldigt fint! Otroligt charmig liten stadion de har, Fulham.
I matchen tyckte jag bägge lagen höll spelet väl uppe och spelade positiv anfallsfotboll i både första och andra halvlek. Pompey var överlag helt klart det bättre laget och hade också mest chanser att avgöra, därför kom gamle Ian Pearce’s lika oväntade som slumpartade kvittering till 1-1 på övertid i 93e minuten som en riktig kalldusch. Jag tog denna kvittering grymt hårt och med stor bitterhet. Var förbannat grinig efteråt och gick bara omkring och surade för mig själv. Följde med den strida strömmen utav Pompey-supportrar ut från arenan på väg ut till väntande bussar efter matchen, men va så sur att jag knappt pratade med någon annan. Gick till en indisk restaurang, käkade, drack några pilsner och gick till hotellet och la mig sedan.
Dagen efter, på söndagen, gick vi tillbaks till Craven Cottage för att köpa en Fulham-tröja till min kompis. Jag vägrade följa med in där i deras club-shop, men lyckades i alla fall sno åt mig ett match-program, hehe. J
På vägen tillbaks där ifrån till hotellet så gick vi helt fel, och hamnade i «fina» kvarter i Chelsea istället. Vi tog dock det med lugn och ro. Vädret var strålande så vi traskade runt där och tittade på husen och deras fina bilar. Passerade också Stamford Bridge. Men mot slutet av kvällen blev vi lite trötta och törstiga, så vi gick in på någon bensinmack där i Chelsea, köpte 2 six-pack öl och fortsatte med taxi tillbaks till hotellet. Klockan va rätt sent då. Fortsatte sedan att festa på någon nattklubb där i Hammersmith, heter stadsdelen där vi var. Dagen efter gick vi bara och åt hamburgare, klämde några bärs och gick till frisören, jag gjorde «spikes» i håret, innan det var dags att bege sig ut till Heathrow igen för avresa tillbaks mot tråkiga Sverige igen.
