Magnus Nilsson har sett Pompey live en rekke ganger, men det pleier å gå dårlig resultatmessig. Det gjorde det ikke da han var på Fratton Park og så Pompey-Fleetwood i høst.
Min första match för säsongen blev en hemmamatch mot Fleetwood. Ett lag som jag är rätt bekant med och sett några gånger tidigare. Det har varit i allt från Conference League när de höll till där för ett antal årsedan till när de hemmaslog Bradford förra säsongen i League One och nosade på direktuppflyttning till Championship. Med den matchen i relativt färskt minne och hur bra Fleetwood spelade i den mindes jag hur jag tänkte hur Pompey skulle klara sig mot sådant motstånd om vi skulle gå upp till League One. Jag hade då bara några dagar tidigare också sett Pompey slå Accrington hemma med 2-0 men före den matchen pekade ingenting på att Pompey då ens skulle nå playoff. Sedan vände det som bekant.
Resan över till England på fredagen skulle denna gången företas från Köpenhamn. Tog därför ett tåg över till Danmark tidigt på morgonen, struntade i frukost hemma för att istället omgående på flygplatsen sätta mig i SAS Business Lounge på Kastrup och käka något i väntan på flygets avgång. Denna danska morgenmad var så torftig att jag var tvungen att skölja ner den med tre dricksglas rött dispenser-vin innan vi gick bort genom passkontrollen mot gaten strax före utsatt avgångstid. Redan på håll kunde jag se att det dock inte ens stod någon flygmaskin inne vid våran gate så beslöt därför att slå mig ner vid en servering på vägen och ta en öl istället och genom fönstret hålla ett öga på när det kunde vara läge att gå bort. Strax därpå blev så Gunnbjörn Viking, en gammal Airbus 321, inknuffad vid gaten och exakt en timme försenade lättade vi från Kastrup och Amager med start i sydvästlig riktning ut över Kögebukten.
Över Nordsjön och närmare London blev vi så eter mer försenade för att som vanligt anpassa farten till det aldrig sinande trafikflödet in mot Heathrow och göra några varv i holding över London. De ursprungliga 1,5 timmens marginal vi hade på oss till vår buss avgångstid från Heathrow var det nu inte mycket kvar av. Men minsann tack vare att det sedan flöt på genom passkontrollen och bagaget var snabbt på bandet så återstod det bara att avverka en jäkla språngtur kilometern genom tunnlarna bort till busstationen och vi hann precis med bussen till Woking. Det är bara ett stenkasts bussresa till Woking och sedan endast en timme med tåget därifrån ner till Portsmouth. Något smidigare och snabbare sätt att ta sig till Portsmouth från London finns mig veterligen inte. Inte heller med bil då det brukar gå frustrerande långsamt i den trafiken.
Fikk Fleetwood-gave
Med till denna matchen hade jag även två vänner som rest ner från Fleetwood och dessa skulle vi nu möta upp på hotellet i centrala stan. De hade redan anlänt och vi tog några pints i hotellbaren innan vi gick ut för att ha middag nere vid Gunwharfs. Jag fick också en present av dem och inte oväntat var det denna säsongens Fleetwood-hemmatröja. Det var naturligtvis väldigt snällt och omtänksamt men aktuellt för mig att använda den denna helgen var det förstås inte.
Lördagen
Lördagen innan matchen ägnade vi åt lite olika saker och delvis på olika håll. Jag var tvungen att släppa min käring i shoppingcentret Cascades ett par timmar och medan det passade jag bland annat på att åka och hämta ut våra biljetter på Fratton Park. Vi flanerade runt en sväng på stan också då inte minst mina vänner från Fleetwood gärna ville se så mycket som möjligt. Tillsammans gjorde vi några kuponger betting och lämnade in. Jag spelade på att Brett Pitman skulle göra mål mot Fleetwood och att Harry Redknapp skulle få sparken från Birmingham. Några timmar senare skulle bägge de vaden visa sig ha gått in.
Med någon timme kvar till avspark tog vi taxi till stamstället, puben Newcome Arms och drack öl. Jag var lite skeptisk till att ta med mina Fleetwood-vänner dit då de var klädda i deras röda tröjor och halsduk men det visade sig inte vara några som helst problem. Tvärtom så verkade de utgöra ett väldigt uppskattat inslag bland folket och allt Pompey-blått där inne och många ville snacka med dem. Då Fleetwood Town är den minsta staden med ett ligalag i England och spelat i Portsmouth endast en enda gång någonsin tidigare så var det väl lite exotiskt.
Brett Pitman
Jag hade inför matchen inga större förväntningar att kunna lämna Fratton Park med en seger denna gången, dels då Fleetwood är ett av seriens bästa lag och dels då jag själv i snitt bara vinner ungefär 1 match av 10 när jag är över. Men den känslan försvann ganska snart, Portsmouth spelade behärskat och Fleetwood stod inte alls att känna igen jämfört med när jag såg dem sist. Strax före halvtid fick vi så måljubla och det var Brett Pitman som språngnickade in 1-0 framför Fratton End på motsatt sida från oss sett.
Efter målet försökte jag titta över bort mot bortasektionen men de varken hördes eller syntes. I början på andra halvlek kvitterade Fleetwood, ett snyggt volleyskott av Devante Cole (son till förre Pompey-spelaren Andy Cole) och då hördes för ett kort tag Cod Army på bortasektionen innan de omgående överöstades igen av oss övriga drygt 17000 på läktarna.
Sedan följde en liten kavalkad av mål framför oss på Milton End och riktigt snygga var de allihop. Jamal Lowe först två gånger om och sedan även Pitman med sitt andra för dagen. Lowes andra mål var häftigast. Obegripligt, det ska inte vara möjligt att göra på det sättet. Det går inte att säga att det var en dålig vinkel eller en snäv vinkel för det var ingen vinkel alls. Inte som jag såg det rakt framför mig på kanske 10 meters håll men det ska bli kul att titta på reprisbilder. Även Pitmans 4-1-mål kommer att finnas i minnet för evigt.
Milton End var en mycket bättre upplevelse än jag trodde på förhand. Stämningen och folket var mycket bättre och mer avslappnat än åtminstone på de bägge långsidorna, där det mestadels sitter gamla tjuriga säsongskortinnehavare som haft samma stol i 40 år. Här på Milton End var det mer yngre folk och roligare, sarkastiska kommentarer att lyssna på. Kanske inte riktigt slår Fratton End förstås men jag ska försöka hamna på Milton End igen även nästa gång. Efter matchen mötte vi upp Fleetwood-fansen utanför och i ett kolossalt ösregn som startade precis när matchen var över så gick vi tillbaka till puben Newcome Arms dit vi kom fram genomblöta men det gjorde ingenting.
Behövde inte betala notan
Efter att ha torkat upp där inne över några pints och tjötat med folk åkte vi in till stan för att äta middag och hamnade i en del av staden som jag inte varit i förut. Restaurangen var mycket trevlig och trots att det nog var fler i personalen än gäster så fick vi vänta nästan en timme på att få första rundan med dricka på bordet. När den efter mycket om och men kom och vi även hade beställt mat så kom restaurangens manager, en riktigt gammal herre, fram till vårat bord och sa att vi inte behövda betala notan. Det var fint gjort. Damerna i vårat sällskap begav sig sedan till hotellet för natten medan vi andra två fortsatte en stund till inne på någon typ gogo-bar.
Större delen av söndagen var vi runt i hamnområdet och besökte det här historiska dockyard-museet, åkte båt runt i hamnen och var uppe i Spinnaker Tower. Vi var bland annat ombord inne i HMS Victory och efter fem-sex timmars turistande började vi nog alla bli törstiga. Kanske mest jag som hade räknat med någon form av servering ombord på Victory men någon sådan fanns inte. Istället hittade jag en miniatyrflaska 57 %:ig gin från Isle of Wight Destillery inne i deras souvenirshop. Den svepte jag i mig rakt upp och ner utanför sedan och trodde jag skulle explodera. Den visste var den satt och smakade pyton men jag lyckades åtminstone undvika att kräkas.
Vi gick sedan direkt till en restaurang i närheten och där smakade en vanlig pint betydligt bättre samtidigt som vi följde Manchester U-Everton på TV på deras uteservering i det fina sensommarvädret.
Kvällen blev sedan ganska ung (nåja, kl 22 eller något) då vi alla skulle upp tidigt följande morgon för återresor till Fleetwood respektive Sverige. Resan hem gick sedan helt fint och planenligt tillbaka via Woking till Heathrow och vidare till Köpenhamn. En helg är alldeles för kort tid för att hinna med allt man skulle önska göra och nästa gång planerar jag att stanna två veckor eller något och ta 3-4 matcher.
